Det finns en ö ute i havet. Om det inte var för dimman skulle man kunna se den från land. Men om man inte ser den så kan man inte veta att den ligger där. För den ön finns inte med på någon karta.
Jo, förresten, på en karta finns den - en handritad karta som ligger gömd i botten på en gammal skokartong.
Direkt ur boken:
Gång på gång efter det att de blåklädda hade tagit min bror försökte jag förklara för mor och far. Till slut tröttnade de och sa att jag var för stor för att ha låtsaskompisar och att jag inte borde hitta på dumheter om en bror som inte finns. De förbjöd mig att prata om honom. Jag trodde att deras glömska skulle gå över, men det gjorde den inte. Men jag däremot tänkte bara mer och mer på honom. Dessutom blev jag påmind varje gång jag passerade tvålfabriken och såg de blåklädda arbetarna.
Till slut var jag tvungen att göra något. Då hade det gått nästan två år. En dag tog jag mig in på fabriksområdet. Det var en vanlig dag med lastbilar som körde in och ut, arbetare som bar ut stora laster med tvål och packade i bilarna. Nu när jag skriver om det kommer den kväljande parfymlukten från fabrikshallen tillbaka till mig. Jag är ju lång för min ålder och hade dragit på mig mammas blåa städrock, så därför upptäckte de mig inte, där inne på området. I alla fall inte med en gång.
Bakom fabrikshallen, mot skogen till, upptäckte jag en smal järnvägsräls...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar