Mitzi i mitten av Mårten Sandén

Egentligen är det ju bra med känslor. Hon önskar bara att mammas och pappas känslor inte skulle vara så stora och bullriga hela tiden. Att den ledsna och den glada gråten inte skulle vara så lika varandra. Själv vet hon alltid vad hon känner, och hon skrattar när hon är glad och gråter när hon är ledsen. Hon kan inte minnas att hon har gråtit för att hon är glad en enda gång. Och absolut aldrig skrattat för att hon är ledsen.
Mitzi vänder sig på sidan och tittar in i väggen. Hon kommer på att ränderna på tapeten faktiskt liknar hur hon känner. En del känslor är ljusa, andra mörka, men man vet alltid vad som är vad.

Hemma hos Mitzi är det alltid något som låter. Skratt, musik, dans, ibland bråk. Det är mamma och pappa som väsnas. Själv tycker Mitzi mest om när det är tyst, och hon gillar tysta saker som att spela schack med farfar.
En dag efter skolan skriker mamma och pappa så högt på varandra att Mitzi måste ha öronproppar när hon gör läxorna. Och de blir inte sams och kära igen som de brukar. Då rycker farfar in. Hans plan för hur allt ska bli bra igen är både enkel och genial...


Bibliotekets kommentar:

En fin historia om flickan Mitzi som är autistisk. Ni får följa Mitzis tankar kring vad som händer och vad det kan betyda, tjurskalliga föräldrar och en mycket påhittig och klok farfar.
En känslosam bok som man bara inte kan låta bli att tycka om.